Att vara hjälte!

Först kanske ni undrar varför jag inte skriver något. Det är för att det har varit lite mycket att göra på senaste så jag har inte haft någon motivation och då tänker jag inte skriva.

Alltså, att vara hjälte. Jag ska förklara en sak för er: Musiker är inga hjältar. Idrottsmän är inga hjältar. Men de flesta verkar tycka det. Men först tar vi vad en hjälte är.

En hjälte är en person som uppvisar stort mod och självuppoffring genom en viss handling, exempelvis bära skadade kamrater genom ett kulregn i krig. Vanligtvis har man på ett modigt sätt räddat någons liv med fara för sitt eget. Det är alltså inte att sparka en boll i i ett mål eller att deltaga i idol. Så vad i helvete är det för fel på er? Folk står och skriker som jävla galningar framme vid en scen där någon tönt i Idol står och sjunger, och det är det enda han gör. Han sjunger låten, han varken skriver den, gör musiken, mixar eller något, utan allt kommer på ett silverfat, de går in i studion, spelar in och går hem. Det är allt. Oerhört hjältemodigt va?

Så varför måste man dyrka sådana personer? Idrottare och sångare är rika som svin, får allt och är oftast dryga som fan och ändå ska alla gapa när dom ser dom, ha deras autografer, knulla dom, vara deras svansar, klä sig som dom. De får tillräckligt utan din energi ändå så lägg den på dig själv istället eller något annat som är viktigt än vuxna män som sparkar på en boll. Ordet Hjälte är så frekvent använt att det går att applicera på precis vad fan som helst nuförtiden. Tillslut kommer löpsedeln se ut såhär:

Så sluta ge idrottsmän och artister och liknande Hjälte-status. De ska inte ha det.

EDIT: Skulle precis laga lite mat då jag kom att tänka på den här videon där några av Darins fans uttrycker sina motiverade och genomtänkta tankar om nämnda person.

/Elin

Smart sagt

Här är en punktlista med några av mina favoritcitat från maktens korridorer!

”Ska hela Sverige bli som Fucking Åmål?”
~ Alf Svensson

”Jag är högste befälhavare. Du förstår, jag behöver inte förklara saker. Det är det som är det intressanta med att vara president. Någon annan måste kanske förklara för mig varför han eller hon gör någonting, men jag känner inte att jag är skyldig någon annan någon förklaring”
~ George W.Bush

”De har ett starkt ledarskap och det är raka rör”
~ Annika Billström, om enpartistaten Kina

”Under min tid i den amerikanska kongressen tog jag initiativet till att skapa internet”
~Al Gore

”Jag var en politisk fånge, precis som Nelson Mandela”
~ Per Gahrton, om sitt månadslånga fängelsestraff för vapenvägran

”Jag tror att svenska folket har en förståelse för att när vårt landslag är ute i Europa och gör goda insatser, ska de också ha stöd av sin regering”
~ Bosse Ringholm, om varför han använde regeringsplanet, till en uppskattad kostnad av 70.000 kronor, när han i ett privat sammanhang bevistade en fotbollsmatch i Portugal

”Jag skulle vilja säga det så här: det finns ingen större uppgift för presidenten än att påminna alla mammor och pappor i Amerika om att ifall de råkar ha ett barn, så ska de vara glada för att de har ett barn”
~ George W. Bush

”När jag mötte honom och skakade hans hand, kändes det överväldigande. Det var bättre än sex. Nu har jag visserligen aldrig haft sex, men jag är säker på att det här var bättre”
~ Tyler Peterson, gymnasieelev om sitt möte med Bill Clinton

Eh va?

”Det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att ha som mål att arbeta för.”
~ Ingela Thalén

”Rapporter som säger att någonting inte har hänt tycker jag alltid är intressanta, eftersom vi det att det finns kända faktum – saker som vi vet att vi vet. Vi vet också att det finns okända faktum, det vill säga att vi vet att det finns saker som vi inte vet. Men det finns också okända okändheter – saker som vi inte vet att vi inte vet.”
~ Donald Rumsfeld

”Det vi har sagt på den här punkten, det är att jag börjar någonstans att se och då får man till att börja med se var man ska börja, när man ska börja, och sedan får man se vad som händer där och så får man gå vidare från det”
~ Carl Bildt

/Elin

Ancilla, face mea laganum

Det ska erkännas på en gång, jag vet inte hur man gör pannkakor. Det är sant. Jag har bara gjort det en gång tidigare och då blev det mest smet. Därför har jag tänkt hela veckan på att gå och köpa saker och göra pannkakor. För att inte krångla till det för mycket i början bestämde jag mig för att göra dom med hjälp av pannkakspulver.

Alltså gick jag ner till ICA för att fixa det. Det är bara det att min lokalkännedom där inte är jättebra. Jag kunde inte hitta pannkakspulvret. Inte någonstans fanns det och jag blir så jävla irriterad varje gång något sånt händer. I nästan 1 timme virrade jag omkring och såg ut som ett pucko och letade efter det där pulvret. Till slut kom en anställd förbi som jag kunde fråga. Jag fick en guidad rundtur, dock fanns ett litet problem – Han kunde inte heller hitta pulvret. Så då fick ICA-killen och jag gå på skattjakt efter det försvunna pulvret.

Sagor på film slutar alltid lyckligt. Inte i verkligheten dock, ett faktum som gjorde sig gällande när min kulinariska guide konstaterade att pulvret inte fanns hemma. Och jag kunde givitvis inte köpa ingredienser för att göra pannkakor på vanligt vis, jag visste ju inte vad de innehöll mer än mjölk, ägg och mjöl. Inte kunde jag fråga killen heller, alla kan ju göra en enkel pannkaka och jag ville inte att han skulle tro att jag var helt dum i huvudet genom att fråga efter ingredienserna till något så simpelt.

Istället tackade jag och nöjde mig med en Kiviks Jordgubbskräm och en limpa bröd. Vad händer sedan då? Jo, en variant av Den Klassiska Kö-situationen (Som finns att läsa om i ett annat inlägg), nämligen jag byter kö  till den kortare bredvid. Och i den kassan sitter den långsammaste kärring på vår planet, en sengångare hade gjort jobbet tre gånger så snabbt. Minst.

Kön börjar byggas på i samma takt som EA Games spottar ur sig The Sims-spel tack vare bromsklossen i kassan och den börjar likna Kinesiska Muren. Troligtvis hade man sett kön från rymden om man tittat då. Fast tillslut fick jag betala iallafall, även om mitt hår släpade i backen. Vid det laget var jag så jävla irriterad när jag kom ut att jag hade lust att slänga kassen i backen, trampa på varorna och ta en taxi hem. Att det ska vara så svårt att få en pannkaka!

/Elin

Vägen till undergång

För ett par år sedan, när jag satt på en bänk i en av våra städer med en kamrat, så stannade en fyllbult och frågade om vägen till Ayianapa. Vi kunde inte ge någon närmare vägbeskrivning annat än att det är en stad på Cypern. Efter att ha frågat ut oss en stund gick mannen sin väg. När jag sitter här nu, många år senare, så reflekterar jag över händelsen. Jag undrar vem mannen var egentligen, vart befinner han sig nu, lever han ens? Vad gjorde han innan han satte flaskan mot huvudet och kramade på avtryckaren? Så många småsaker som händer som kan ha effekt långt senare. Hade jag inte träffat mannen hade jag t ex inte skrivit det här inlägget idag så många år senare.

Han kanske hade ett hus på landet en gång, en fru som gav barnen gröt att äta med skedar av trä om kvällen. Och hans fru hade valt vart hon hörde hemma, fast hon har tappat sin vigselring någonstans bland sina krukor med blommor. Och hon har valt att tro på visorna hennes mor brukade sjunga för henne som barn.

Söndagskvällarna drog in barnen från högarna av fallna löv, höstvinden blåser av filten från sängen som hon bäddat så perfekt, samma säng där hon senare kommer viska tyst till sin man: ”En av oss kommer att dö i den andres armar älskling”.

Det finns saker som bara flyter förbi, som våra ändlösa räknade dagar, som skepp som seglar förbi våra kroppar i gräset. Hans händer minns hennes och han minns hur vintern stoppade om hennes ömtåliga dockor av porslin. Han minns hur de kysstes som om de visste. Men han minns inte mycket mer än så längre, fast ibland så sitter han med fönstret stängt och tänker på henne, försöker minnas allt, som sånger han aldrig lärt sig.

Kanske det här aldrig hände, kanske gjorde det. Sanning är att vi alla inte blir den person vi en gång hoppades på. I vilket fall, jag hoppas att du hittade vägen till Ayianapa.

/Elin

5 tankar

En liten punktlista med tankar om de mest onödiga saker som dyker upp ibland!

• Jamba. För helvete MTV, det kommer inte finnas en enda person som vill slå på eran kanal om ni inte slutar sända de där reklamerna snart. Man sitter i sin soffa, gjort kroketter med Ridderheims bearneise-sås och sjömansbiff, knäpper på tvn och ”…tror du att hon ljuger kanske? Beställ Jambas liespy så får du veta….”, man tappar aptiten direkt. Vem köper skiten?
• Danska. Varför pratar folk det språket egentligen? Inte ens danskar förstår danska.
• Solo. Inte Han Solo nu, utan tidningen Solo, som jag hittade ett exemplar av när jag städade ur en låda idag. Visserligen rätt gammal, 1 Januari 08 men jag är säker på att tidningen inte ändrats speciellt mycket. Tidningen behandlar sina läsare som om de vore en hög tröga kreatur som inte kan tänka själva. Första halvan ägnas åt frågor som folk skickat in om vad de ska ha på sig. Resten av tidningen behandlar kändisarna senaste sminkvanor. Fast å andra sidan så berättar de redan på första sidan att de den månaden fått 8 kärleksförklaringar till Orlando Bloom. Så det är väl mycket möjligt att det förhåller sig så!
• Gamla rostiga cyklar. Finns det något roligare än när det kommer en människa på en gammal rostig cykel och åker förbi och man får chansen att bryskt utbrista ”panzerkampfwagen” samtidigt som man slänger sig i diket.
• Ciabatta. Ett bröd som kan rädda en trött och hungrig människas frukost och styra upp hela dagen. All heder åt det.

A Modern Day City Symphony

Någon lämnar sin lägenhet precis nu, tittar ner på gatan och undrar vart deras bil tog vägen. Någon i en bil står vid ett rödljus, framför en resturang. Han stirrar genom rutan på någon som precis nu sitter med fingrarna upp i tänderna och som kunde behöva lite tandtråd. Precis över gatan sitter det någon på trottoarkanten som verkligen behöver en jacka. Spenderat halva hyran på en bar för att bli packad, nu måste han gå fjorton kvarter bara att komma till en affär där han strax kommer få sparken. Någon ser väldigt trött ut precis nu, stirrar på en laptop och försöker hitta inspiration. Någon, som lever rätt över gatan, skrev just nu det bästa hon har skrivit på hela veckan, medans hennes bästa vän hostar blod i handfatet. Han kan knappt fatta vad som händer, känner sig förvirrad och han vet att det ser illa ut men det finns inget han kan göra. Jag undrar hur det är att vara i hans skor!

Under tiden sitter någon i fängelse, 25 år till livstid medans någon annan står i ett hörn med sin tumme upp i luften, ute på camping. Precis nu står någon och skrapar en lott, hoppas på högsta vinsten för han smiter över gränsen bara för att arbeta och få äta en riktig måltid. Precis nu önskar någon att den var du eller jag men tänker dödliga tankar om ett tyst självmord. Och just nu tittar jag genom fönstret på en fanatiker med hål i sina ärmar och byxor. Han drar ut en cigarette, för den till sin mun, tänder den och går runt hörnet, ut ur mitt synfält.

Precis nu sitter någon i mörkret, försöker lista ut ett sätt att få lite värme i sin lägenhet. Men de har en liten madrass, en liten matta, och de uppskattar det för några människor ligger på en parkbänk. Du har sett dom när du rusar till kontoret, fruar åker förbi dom när de kör hem från mataffären. Precis nu klättrar någon ut genom ett trasigt fönster och springer runt kvarteret och försöker dumpa stöldgodset. Samtidigt höjer poliserna sina Glocks för att fylla mannens ben och rygg med hett bly.

Precis nu kämpar någon för att stoppa samma man som sparkar, slår och svär åt läkarna. Längre ner i hallen tar ett barn sina första andetag, läkaren har inte ens gett honom till sköterskan än. Jag undrar om han förstår vad det är värt ännu, livet och tiden vi spenderar när vi är här på jorden. Och svaret på frågan som vi alla söker, kan hittas beroende på hur fritt ni tänker.

Precis nu finns det någon som inte har ätit på hela veckan, som skulle döda för skräpet du slänger på gatan. Jag antar att en mans skräp är nästa mans skatt, en mans lidande är nästa mans nöje. Den ena säger ”oändligt”, den andre säger ”för evigt”. Precis nu måste alla få allt att fungera.

Jag står och tar in allt, genom andra våningens hotellfönster. Tvn är på och mina väskor är packade, i bakgrunden spelas A Modern Day City Symphony. I den här världen kan allt förändras precis nu.

/Elin

Från balkongen

Står på min balkong och tittar på folk som passerar förbi. De allra flesta jag ser har något gemensamt med varandra. Nämligen att de ser exakt likadana ut. Nej, det är inte Stormtroopers som passerar, även om man kanske kunde tro det, utan det är helt vanliga människor som är på väg till dagis för att hämta sin unge eller påväg hem för att skruva upp någon hylla de just köpt. Varför är de likadana för då?

Förklaringen stavas Mode. Jag har svårt att komma på något som irriterar mig så mycket som mode, jag har lust att banka skiten ur det lilla ordet. Det går naturligtvis inte att göra fysiskt så jag får försöka göra det verbalt istället.

Mode är, i princip, någon snubbe som talar om för andra att idag är det här snyggt och imorgon är det här fult. Och eftersom de flesta verkar vara någorlunda intelligensbefriade så måste de prompt ha någon som talar om för dom vad de ska ha på sig och samlas som en skock får runt sin herde för att få sin senaste dos mode genom diverse urlöjliga damtidningar.

Ett exempel på det här är dessa solglasögon som folk går omkring med, glasögon som ligger i samma storleksklass som Närke ungefär. Någon knäppte med fingrarna och så ska alla helt plötsligt ha sådana. Varför ska det spela sådan roll vad andra tycker? Kan ni inte bara köra en egen stil istället för att bara vara kloner?

En annan sak är Converse All Star-skor och ”ballerina”-skor, dessa ska alla ha ett par av hemma också. Visst, om man vill ha sådana, köp sådana då, men gör det inte för att någon annan vill det eller för att det är inne nu. Mode dödar den fria viljan och det gör mig spyfärdig att mode ska vara så viktigt för alla.

Jag kollar vidare från balkongen en stund, suckar och går in, sätter på mig ballerinaskorna och bökar på mig mina tre kvadratkilometer stora pilotbrillor, kollar mig i spegeln, sminkar och gör mig iordning, går ut, slänger soporna och går in igen.

/Elin

Ett slag för naturen!

Vår planet är döende, isen smälter snabbare än snöbollar i helvetet medans vi överkonsumerar allting som finns och suger ut Moder Jord så hårt att hon skulle vara världens värsta fall av anorexi om hon var Homo Sapiens. Enorma sopberg flyter omkring i havet som mindre öar och fåglarna dör i oljan från en oljetanker som någon packad skeppare rammat ett isberg med.

Exempelvis beräknas 90% av allt skräp i vattnet vara plastskräp. Fns miljöexperter säger att varje kvadratkilometer hav innehåller omkring 100.000 flytande plastföremål som inte bryts ner.

Frukta ej, i ett försök att vara en miljömedveten person och lätta mitt samvete dök jag under min diskbänk i hopp om att hitta några plastpåsar och räkna dessa. Och plastpåsar hittade jag. Hela 79 stycken faktiskt. De flesta gick jag och slängde i källsorteringen. Jag sparade 5 stycken för vanliga sopor!

Senare, påväg till Ica, går man och trallar för sig själv och mår bra. Solen skiner och det är ordentligt varmt. Man knalllar in, köper två av allt som man ska ha och ställer sig i kön. Kollar på plastpåsarna och funderar: Jag skulle allt behöva en extra påse, för säkerhets skull. Så jag köper två stycken av de också och börjar knalla hemåt!

Det känns bra att slå ett slag för naturen ibland!

/Elin

I kassakön!

Ibland är det skönt att stå i kö, stå och funderar lite, kika på alla människor runtomkring. Ibland är det irriterande när man har bråttom. Det är då det klassiska Kön-på-Ica-scenariot brukar utspela sig, nämligen att man står i kön och har bråttom. Man upptäcker att kön bredvid är kortare och lämnar den man stod i för att ställa sig i den korta. Väl där inser man sitt misstag, två placeringar längre fram står en kärring i kassan och vill prompt granska sitt kvitto med kassörskan som säkert heter Mari och på något sätt lyckas se så jävla sur ut, och man inser att det här kommer ta längre tid än om jag hade stannat kvar i kön jag kom ifrån.

När man granskar kärringen med kvittot så ser man att hon klär sig som överklass men det är så genomskinligt, hon är en medelklassmänniska som tror att hon blir respekterad för att hon har ett fejkat halsband av pärlor och en fuskpäls. Man sneglar bakåt och ser någon turk med säckiga byxor och en keps med rak skärm som sitter snett, som säkert tror att Eminem och grabbarna är de bästa rapparna som finns.

Man sneglar sedan åt höger, mot tidningarna och ser en gubbe som såklart låtsas läsa i en tidning om båtar men som egentligen glor på omslagen till herrtidningarna medans hans fru handlar glass från Icas eget märke. Framför en står en gubbe som ser ut som Båtsman i nyllet, ett faktum som framkallar ett visst obehag vilket gör att man väljer att se ner i hans varukorg istället. Gubben har, inte helt förvånande, köpt någon form av korv som ingen kan uttala namnet på och något som ser ut som en påse dillchips.

Kassan börjar sakta röra på sig igen och efter en lång väntan kan du äntligen betala dina varor. Man går hemåt och funderar och tänker ”Fan, varför händer det här alltid mig?”. Men det händer faktiskt alla. Det är därför situationen är klassisk!

/Elin

Ny bantningskur!

Idag när jag gick för att handla så såg jag att det stod något i stil med ”ny bantningsmetod, ät vad du vill och gå ner 30 kilo” på en löpsedel. Jag funderar på det där och kom på ett en mycket bättre metod som jag nu har skickat i ett mail till reportern som skrev repotaget.

Min egenutvecklade metod består i att istället för att äta vad man vill och gå ner 30 kilo så äter man inget alls och går ner hur mycket man vill. Bra va? Jag tror att det kan vara ett vinnande koncept och hoppas att Aftonbladet intervjuar mig!

Jag ska vara med i tidningen, wiii

/Elin

Ps. Jag har mens!