I en skitig fabrik i östra Ryssland står en ung man och ser på transportbandet med 7.62×39mm kulor. Han hoppas på en bättre framtid, att en dag kunna gå omkring i ett par skor som inte är trasiga och att äta sig mätt, men vet innerst inne att någon sådan framtid inte kommer att komma. Fast för evigt, tänker han medans han stirrar på en kula som ligger lite avsides på bandet. Han följer den bort med blicken ovetandes om det hjärtfel han har som kommer att ta hans liv nästa vecka
…
Kulan mannen stirrat på hamnar tillslut i en liten låda och lastas i en lastbil för att tillslut hamna på ett illa bevakat lager någonstans. Där låg den ett kort tag innan lagret hade inbrott av en man som var tvungen att stjäla och sälja krigsmaterial för att kunna försörja sin familj. Det var inget han var stolt över men han kunde inget annat och han lever sitt liv på det enda sättet han vet. Bland sakerna han stal var förpackningen där vår kula låg, vilket gav hans familj mat för dagen och ett tag senare fanns den på svarta marknaden. Ironiskt nog skulle han några dagar senare själv bli bestulen på stöldgods och samtidigt ihjälslagen med en gammal bräda.
En tid senare dyker kulan upp igen i Ak-47an hos en Afghanistansk pojke, inte mer än 16 fyllda men redan gått igenom mer än de flesta soldater i en västerländsk armé. Pojkens båda föräldrar var döda, det hade Amerikanerna sett till och hans bror var arresterad och bortförd och det enda som konstant for genom hans huvud var hämnd. Inte kunde han veta att han aldrig ens skulle få avfyra sitt vapen innan kriget var över för honom.
En amerikansk menig soldat står intill en vägg och flåsar i en utbombad stad någonstans i Afghanistan. Han har skavsår på vänstra hälen och svetten rinner nerför hans skitiga ansikte. Han undrar vad fan han gör här egentligen, men det spelar ingen roll längre resonerar han sedan han förra veckan fått klart för sig av sin fru genom telefon att hon tänkte lämna honom medan han hörde en annan man väsa i bakgrunden; ”Din lilla slyna till fru är min prinsessa nu”. Hon hade sagt ett kort ”Hejdå” och lagt på och han själv hade brutit ihop i telefonkön. Han såg upp mot den starka solen och rundade hörnet bara för att befinna sig öga mot öga med en afghansk pojke. Hållandes i en Ak-47a. Han slog kolven rakt i ansiktet på pojken innan pojken hann reagera. Sedan höjde han sitt vapen i ren adrenalin och sköt pojken i bröstet med 6 kulor.
I en liten stad i USA har en man precis fått sparken från sitt jobb som Clown på det lokala nöjesfältet. Det var ingen presidentlön men han hade trivts med jobbet, hur många hade ett jobb som fick folk att skratta och le, menade han. Nu satt han i sin bil hem och funderade. Två dagar tidigare hade han pratat med sin läkare om testresultaten av hans prover. Läkaren hade sagt att han inte skulle bli något äldre, han hade tre månader kvar att leva hade han fått veta. Det kunde kanske förlängas ett tag med rätt behandling och ett skäl att hålla ut.
Varför ska just det här drabba mig, tänker han, jag ville bara få folk att skratta. Det här jävla orättvisa livet alltså. Han vet inte vad han ska göra, glömmer ett rödljus och gör en skarp vänstersväng och kör nästan på en unges cykel. Fan också, jag ska visa dom, tänker han förbannat, jag ska minsann inte få någon att le längre, nu ska de gråta. Han vet att grannen som nyligen flyttat in bredvid, sen hans fru lämnade honom, varit soldat och att han har en Ak-47a som han tagit med som hem som souvenir från någon person han haft ihjäl i Afghanistan. Den hänger uppsatt på väggen, det har jag sett, tänkte han och parkerade bilen på sin uppfart.
Det gick ju smidigare än jag trodde, tänkte han när han gick ut ur dörren från sin grannes hus. Han tittade på AK-47an i sin hand och sade för sig själv; ”Den här behöver inte du längre” och syftade på grannen som nu låg i sin hall med en kökskniv i ryggen. Han satte sig i sin bil och började köra mot nöjesfältet. Han hade bara ett magasin, men det får väl räcka tänkte han när han klev ur sin bil och höjde vapnet. Efter att ha sånära på tömt magasinet på folk runt omkring insåg han att han nu bara hade en kula kvar i magasinet. Samma kula som den unga mannen i Ryssland stirrat på för längesedan. Men det kunde ju inte clownen veta. Istället placerade han vapnet ungefär 5 centimeter under hakan och sköt in kulan i sin egen hjärna med ett leende på läpparna och avslutade därmed kulans långa resa från sin födelseplats.
/Elin
